Hej, jag heter Cliff Weitzman.

Jag har dyslexi.

Jag fick diagnosen i tredje klass. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Innan dess låtsades jag läsa i lågstadiet.

Jag satt med boken uppslagen framför mig och drog fingret under orden så att folk (mina föräldrar, lärare, vänner, syskon) inte skulle tro att jag var dum eller lat.

Läsgrupper var skrämmande.

Barnen läste en i taget. Och turen närmade sig mig.

Mina händer började svettas.

Så jag tajmade det perfekt. Precis innan det var min tur…

Gömde jag mig på toaletten.

Jag gjorde det varje gång.

Folk måste ha trott att jag hade problem med blåsan. Bättre det än att de tror att jag är dum.

Det jobbigaste var min pappa. Han var min hjälte.

Den jag drömde om att bli när jag blev stor.

Alla älskade honom. JAG ÄLSKADE honom. Jag ville att han skulle vara stolt över mig.

“Cliff, varför är du så lat? Vill du inte lära dig läsa?”

“JO! SER DU INTE HUR HÅRT JAG KÄMPAR?!” skrek jag tillbaka, med tårarna rinnande nerför kinderna.

“Nej, det gör jag inte. Jag lägger 2 timmar varje dag på att lära dig läsa. Jag har köpt alla program. Sluta skruva på dig och fokusera, bara en gång.”

“FOKUSERA?! Jag fokuserar alltid.”

“Du gör inte det. Du bryr dig inte. Till och med din syster kan läsa, och hon är 6.”

“För att JAG LÄRDE HENNE! Jag ville inte att hon också skulle behöva gå igenom det här.”

Jag kan alla regler. Varenda regel. Men när jag använder dem så... funkar det bara inte.”

Jag brukade drömma om att kunna läsa.

När jag var liten ville jag bli president, forskare och popstjärna.

Jag visste att om jag skulle bli den jag ville vara behövde jag kunna läsa.

Så jag bar alltid en bok under armen och föreställde mig att jag en dag skulle kunna läsa den.

Boken jag mest av allt ville läsa var Harry Potter.

Men efter att en bibliotekarie väckt mig för 20:e gången för att jag somnat på tredje sidan gav jag upp.

Som tur var gav min pappa aldrig upp på mig. Aldrig.

Min pappa jobbade hårt när vi var små. Han hann nästan aldrig äta middag med oss.

Men han kom hem tidigare för att göra detta:

Han satt på min säng. Och med långsam, djup röst läste han Harry Potter för mig. Mina ögon lyste upp. Jag älskade det.

När pappa inte hann hem så spelade han in när han läste Harry Potter på kassettband. Jag somnade till det om och om igen, lyssnade på hans röst.

Jag hade tur som också hade min mamma (alias MamaBear). Hon bryr sig. Hon är otroligt bra på att leta fakta.

En dag, efter säkert tusende sökningen eller 100 böcker hon läst i ämnet, lärde hon sig om “dyslexi” och började misstänka att jag hade det. Hon lät testa mig. Det visade sig stämma exakt. Det – och ADHD.

När jag fick veta att jag har dyslexi, drog jag den djupaste sucken en 9-åring kan. “Äntligen!” tänkte jag, “Jag är inte trasig, inte dum och INTE LAT!”

“Perfekt,” tänkte jag, “nu vet vi vad det heter, nu fixar vi det!”

Att läsa en mening kräver lika mycket energi och hjärnkraft för mig som om någon löser en fyrsiffrig divisionsuppgift i huvudet. 462/7=…

Efter ett stycke är jag trött (det är 10 tal i rad),

Efter ett kapitel? Ett kapitel är som 300 uppgifter i rad i mitt huvud.

Det finns inget som “efter ett kapitel” – även om jag använde all världens energi skulle jag somna eller börja göra fel innan kapitlet var slut. För mycket hjärnverksamhet.

Att lyssna är inte lika ansträngande som att avkoda text.

Pappa hittade ljudboken om Harry Potter och De vises sten, uppläst av Jim Dale. Han fixade den åt mig.

Jag lyssnade på den 22 gånger i rad.

De första tre sidorna som jag brukade somna på kan jag utantill – liksom resten av första kapitlet. 13 år senare.

Jag slutade inte lyssna. Jag lyssnade på varje bok i serien. Sedan Narnia, Sagan om ringen, Game of Thrones, Svärdets väktare, Atlas Shrugged.

Jag slutade aldrig lyssna.

Jag hade ett 20-tonsblock på ryggen som hindrade mig från att bli den jag ville vara. Varje mening tog evigheter. Nu hade jag vingar.

Jag började öka min lyssningshastighet från 1x till 1,25x, 1,5x, 2x, upp till 2,5x. Eftersom ökningen var gradvis hängde jag med och minns allt.

Jag lyssnade när jag cyklade till skolan. När jag väntade på mamma efter träning. Innan jag somnade varje kväll. När jag städade eller gick ut. På toaletten.

Jag började lyssna klart på två ljudböcker i veckan. 100 böcker om året. Jag har hållit på så i 12 år. Det känns aldrig jobbigt och är dagens höjdpunkt.

Alla skolböcker finns inte som ljudbok. Min sommarläsningsbok på gymnasiet var “Marley och jag” – det fanns ingen ljudbok. Så innan gymnasiet satt mamma och läste den för mig.

Jag gick i specialklass en lektion varje dag under hela gymnasiet.

Jag experimenterade mycket. Började använda teknik på sätt som ingen speciallärare kunnat visa. Jag tog ansvar för min skolgång, bad om hjälp och hittade vad som funkade bäst för mig.

Jag gick nästan alla AP- och Honors-klasser, hade över 4,0 i snitt, och kämpade med lärare/administration som trodde dyslexi var en “myt”. Senare berättar jag mer om vilka verktyg jag använde.

Jag hade också fantastiska lärare som stöttade mig otroligt mycket.

Genom hårt arbete (och att övertala många lärare att ge mig undantag) kom jag in på Brown University.\Ett problem… Jag kunde inte läsa min sommarläsningsbok – det fanns ingen ljudbok.

På samma sätt finns det inga ljudböcker för de flesta läroböcker, utskrifter, PDF:er, e-post och wikipediasidor man måste läsa i skolan.

Så jag satt bredvid mamma i hennes säng och hon läste min collegeläsningsbok för mig. Men mamma jobbade och hade inte tid att läsa hela boken.

Kvällen innan jag skulle flyga till Brown och börja college var jag bara två tredjedelar igenom boken.

Jag hade inget annat val än att hacka ett gammalt talsyntessystem så det läste resten av boken över natten till min iPhone, så jag kunde lyssna på planet.

Det funkade!

Jag lärde mig koda på egen hand (mer om det senare i boken – även med dyslexi) och förbättrade mjukvaran.

Jag spenderade fyra år på college med att finslipa systemet. Istället för att slava över boken vid skrivbordet tog jag 15 snabba bilder och lyssnade medan jag åt frukost eller åkte skateboard till lektionen.

Jag lyssnade på 100+ sidor läxa varje vecka medan jag åkte tåg/buss till hackathons. Ofta kändes det som om jag var den ende som faktiskt läste läxorna.

Idag kan miljontals människor klara skolan och samhället tack vare Speechify.

Kom ihåg: viktigast av allt är att vara den personen du själv behövde som barn. Det är i alla fall mitt mål.

Mycket kärlek ❤

Cliff Weitzman